Cirkeln/I stället för Twilight #2

Jag har just läst en av de dramatiska höjdpunkterna i del två av Cirkeln-trilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och jag känner fortfarande hur hjärtat bultar och adrenalinet pumpar i kroppen. De blir så verkliga, Linnéa, Minoo, Vanessa och de andra. Jag bryr mig på riktigt om hur det ska gå för dem.

Böckerna påminner mig om Joss Whedons kultförklarade tv-serie Buffy the vampire slayer på flera sätt. Ett av dem är just hur mycket karaktärerna lever i mig. Jag och min vän Madde satt och tittade på avsnitten flera timmar varje dag under en period och det var en av många fina gåvor hon gett mig. För ja, Buffy är lättsamma high school/college-miljöer, ironi och dåliga effekter, men det är också starka, komplexa karaktärer, spänning och fyndiga oneliners. Fantasyns monstrar blir ofta en metafor för olika problem som tonåringar kan möta och serien har starka feministiska inslag. Buffy, Willow, Xander och de andra blev lika viktiga som mina egna vänner och jag oroade mig ofta för hur det skulle gå för dem.

En annan likhet är handlingen. Särskilt den första säsongen av Buffy har starka likheter med intrigen i Cirkeln. Båda handlar om helt vanliga ungdomar som plötsligt upptäcker att de har övernaturliga gåvor. De råkar bo i en småstad där hinnan mellan vår verklighet och demonernas är extra tunn. De har en kufisk manlig mentor med starka historiska kopplingar som ska stötta dem. Och det som känns som den tydligaste stölden är att de har representanter för den magiska världens byråkrati som inte precis är på deras sida. På ett sätt är det faktiskt lite irriterande att författarna tagit så tydlig ”inspiration” från en annan källa. Men med det sagt gör de helt klart också något eget av sitt material. Och Buffy är i mitt tycke en av de bästa förebilder man kan ha.

En sista parallell som kan dras mellan Cirkeln och Buffy är förekomsten av homosexuell kärlek. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg ska visst ha credd för att den finns med men tyvärr tycker jag ändå att den hanteras lite klumpigt. I Buffy-serien görs det lite mer diskret. Det är möjligt att det känns svårt att slänga in en lesbisk kärleksrelation på exakt samma premisser som en heterosexuell, utan att på något sätt baka in i berättelsen vilka hinder den kan möta. Fast jag tycker att det är synd att de inte har försökt. Och i synnerhet att de gör så himla stor grej av det. Nu kommer inga spoilers, för redan första gången Vanessa och Linnéa pratar med varandra planteras att Vanessa är extremt medveten om hur nära Linnéa står. Det är inget de flesta läsare riskerar att missa. Och hintarna duggar tätt genom hela första boken – men inget sägs rakt ut. I HELA BOKEN. I nästa bok får vi för första gången följa Linnéas tankar inifrån och får veta att – surprise – hon är kär i Vanessa. Men hur lång tid ska det ta innan de får ihop det? Jag tycker att det är synd att författarna känner sig tvungna att göra just denna kärlek till ”den omöjliga” i serien.

I så fall tycker jag att de har lyckats bättre med sin gestaltning av plugghästen Minoo, den karaktär som ligger mig själv närmast. Hennes föräldrar är från Iran och när en släkting kommer på besök pratas det lite persiska hemma. I övrigt är hennes etnicitet en icke-fråga. Skönt. Även om det är lite synd att författarna väljer att gå på den stereotypa bilden av iranska akademiker med höga förväntingar på sina barn – föräldrarna är läkare respektive chefredaktör för ortens lokaltidning. I stort upplever jag ändå bilden av Minoo som okonstlad, och det är skönt.

För jag måste naturligtvis avrunda en text om Cirkeln-böckerna positivt. De är inte bara välkomponerade rent hantverksmässigt och fyllda av karaktärer som vill komplicera bilden av tonårstidens stereotyper (plugghästen, emo-tjejen/killen, den snygga tjejen, mobbaren, mobboffret och så vidare). Ur ett feministiskt perspektiv är de bara så mycket bättre än Twilight (även om de också är mer brutala – det första som händer i Cirkeln är ett minst sagt blodigt självmord). De är dessutom olidligt spännande och nu sållar jag mig till alla andra som har en tuff men förväntansfull väntan på den sista delen i serien framför oss.